The sweetest sin of all...~
Jag ansåg att det nu är dags för den årliga uppdateringen.
Även om jag är väl medveten om det faktum att min blogg är en plats av lärdom så djup att lärda män från jordens alla hörn söker sig till den och att alla världens folk lider varje sekund mellan mina inlägg så kan jag tyvärr inte tvinga mig själv till några mer frekventa uppdateringar.
Innan ni skälver av fruktan över att detta antagligen kommer vara mitt enda inlägg på minst sex månader så vill jag att ni skall finna frid i att det åtminstone är ett inlägg.
Nåväl, till att börja med kan vi väl ta och sammordna en kort sammanställning av min nuvarande situation.
Jag är 18 år i just detta ögonblick, klockan sex på morgonen en söndag 2010. För att sätta det hela i ett större perspektiv skulle vi väl kunna säga att jag väntar på att börja universitetet.
Åtminstone är det vilken bild jag skulle ge de flesta undrande utomstående över 25 år.
Som vi alla vet väntar, även om väntar börjar bli ett allt mer felaktigt ord, på att ordentligt sätta igång min Starcraft 2 karriär.
Ett fenomen jag känner ofrånkomligt närmar sig men som jag ändå ständigt lyckas skjuta en hundradels sekund framåt i tiden. Det irriterar mig.
Nåväl, nu när andra människor börjar skolan, och så vidare (eller om vi ska avhålla oss från dåliga lögner och klargöra; nu när en annan människa uppehåller sig otillgänglig i Umeå) så tycks det som om potentiella hinder ska vara mycket, mycket lättare att frånkomma.
Nåväl, nästa sektion.
Jag noterar vid åtanken på ofrånkomlighet att min födelsedag närmar sig allt mer. För de dåraktiga nog att ens betänka möjligheten att köpa en present kan jag säga detta:
Bekymra er inte. MEN, om ni nödvändigtvis måste bekymra er så köp mig en lagomt utstickande vintermössa. Det är den enda nödvändighet jag kan tänka mig inom rimlig prisklass...
Jag har konstaterat att mitt liv står inför en uppenbar förändring. Insikten att jag inte längre kommer kunna fortsätta i redan utprövade tillvägagångssätt är både behaglig och bekymmersam.
Jag kan motvilligt erkänna att jag har en ytterst besvärlig ådra av sentimentalitet. Jag kommer med stor trolighet sakna gymnasiet.
Den stora förändringen kommer dock vara en fullkomligt oberoende ensamrätt på mitt liv och mitt eget lärande. Jag skulle utan att ljuga kunna påstå att det är något jag väntat på en lång tid, dock nu när den är här så noterar jag en viss, mycket litet men ändå närvarande, grad av osäkerhet.
Just den osäkerheten tillhör dock en ofördelaktig och utbebbande tankebana så jag är inte alltför bekymrad. Anpassning har aldrig varit något större problem.
Elin är ett ämne som mer och mer upptar mina tankar på senaste tiden. Väl förståeligt så är jag väldigt missnöjd med att falla tillbaka till ett regelrätt distansförhållande.
Visserligen är det ett fenomen vars fördelar inte bör överses, men jag har kommit allt oftare att slås av insikten att jag faktiskt tycker om henne... väldigt mycket.
Vid alltför många tillfällen med all säkerhet för mycket.
I grunden stör fenomenet mig för att jag inte längre kan förutse vad som kommer hända med vår relation. Det är knappast ett faktum som ger mig panik men det uppbådar en viss oro. Också ett bevis på att jag är alldeles för fäst vid flickan.
Jag intresserar mig allt mer för psykologi och allt därikring. Att bedömma beteenden, både hos mig själv och andra blir allt mer roande. Det är spännande att utforska hur våra sinnen fungera och bevittna till vilka gränser de kan gå om vi tvingar dem.
Med detta tror jag vi påbörjar avrundningen av dagens inlägg.
Nu råkar jag dock vara väl medveten om att största delen av min läsarskara knappast är intresserade av ett allvarligt inlägg.
Fruckta icket, vänner små. Jag glömmer ingen i min årliga uppdatering. I just den sista sektionen av mitt inlägg tänkte jag utlägga hur vårt senate lan fortlöpte.
LANET I SAMMANFATTNING - EN ANALYS AV DAVID:
1. Jag, Tim, Simon, Nicklas komemr fram efter att ha åkt i en Jävligt liten bil till Martins gloriösa lanpalats - den plats som kallas "bagarstugan" (mera känd som "lanstugan"). Trodde vi.
Så fort vi kommer fram får vi veta av självaste lanvärden själv att vi inte alls ska vara i lanandets himmel utan istället måste vara i Martins rum. Det i sig hade knappast varit något större problem om det inte varit så att Martins bryska föräldrar varit hemma och klart och tydligt kungjort att vi "SKULLE VARA TYSTA!!!".
Lanet börjar sedan bra som vanligt med att vi utan framgång försöker koppla ihop våra datorer i ungefär en timme. Boven i dramat var, förutom dåliga internetsladdar, min egen kära bärbara som plågas av det skoningslösa "anti"-virusprogrammet Macafee... Ett program som är så pass hängivet att det vägrar alla försök till avinstallation och istället för att bara blockera virus även blockerar... well, i en enkel sammanfattning Allt.
Efter en hård och verkningslöst kamp med djävulens eget antivirusprogram så fick vi igång allting. Självklart kunde då ingen enas på vilket spel vi skulle spela. Dialogen såg ut ungefär såhär;
David, Tim, Nicklas: "Vi kan spela i princip allt sålänge det är ett fördelaktigt lanspel och alla datorer klarar det."
Martin: "VI SPELAR... MODERN WARFARE 2!!!!1" (som självklart Tims dator inte klarade av)
Simon: "Jag är ledsen... jag vill bara spela dominions..." (som är ett turbaserat strategispel utan grafik. Perfekt lankänsla)
Gnåmen: "Glöööö..."
Det hela slutade inte helt ovanligt med att vi spelade wc3...
Efter att ha lanat intensivt till klockan tio på kvällen uppstod dock seriösa komplikationer i gruppen. Efter att ha avslutat de ständiga klassikerna wc3, starcraft och jedi academy så återkom debatten (som fortsatte på precis samma sätt)
det hela slutade med att vi påbörjade en match sins of a solar empire. Vi bestämde oss att köra på lag så att matchen blev en 2v2v2. Lagen var som följande;
Tim & Nicklas
Gnåmen & Simon
David & ...Martin
Många förändringar i lagsammansättningen skedde dock snabbt. Det första notabla var väl att jag själv blev sviken av min egen allierade som istället för att leda sitt rymdimperium till framgång prioriterade någon random amerikansk tv serie...
Nicklas blev som vanligt utsatt för den klassiska (och ständigt lika roande) "TEAMA NICKLAS!!" effekten.
Efter sins matchen som avslutades anti-climax artat med en disconnect så detorierade dock hela lanet.
Martin, som by this point hade blivit helt besatt av Modern warfare 2 (vars namn han ständigt skrek ut över rummet) tappade all kontakt med mänskligheten och vägrade att uppmärksamma några andra spel.
Nicklas, Simon och Tim som piskats upp tidigt av Liv föll en efter en i skamsen sömn medan jag, Gnåmen och Martin till slut (mycket tack vare Martins relentless efforts) enades i just Modern warfare 2.
Nåväl, med det så avslutar vi dagens session. Jag önskar er alla en god fortsättning, då jag kommer vara fullt upptagen med att försäkra min egen.
Även om jag är väl medveten om det faktum att min blogg är en plats av lärdom så djup att lärda män från jordens alla hörn söker sig till den och att alla världens folk lider varje sekund mellan mina inlägg så kan jag tyvärr inte tvinga mig själv till några mer frekventa uppdateringar.
Innan ni skälver av fruktan över att detta antagligen kommer vara mitt enda inlägg på minst sex månader så vill jag att ni skall finna frid i att det åtminstone är ett inlägg.
Nåväl, till att börja med kan vi väl ta och sammordna en kort sammanställning av min nuvarande situation.
Jag är 18 år i just detta ögonblick, klockan sex på morgonen en söndag 2010. För att sätta det hela i ett större perspektiv skulle vi väl kunna säga att jag väntar på att börja universitetet.
Åtminstone är det vilken bild jag skulle ge de flesta undrande utomstående över 25 år.
Som vi alla vet väntar, även om väntar börjar bli ett allt mer felaktigt ord, på att ordentligt sätta igång min Starcraft 2 karriär.
Ett fenomen jag känner ofrånkomligt närmar sig men som jag ändå ständigt lyckas skjuta en hundradels sekund framåt i tiden. Det irriterar mig.
Nåväl, nu när andra människor börjar skolan, och så vidare (eller om vi ska avhålla oss från dåliga lögner och klargöra; nu när en annan människa uppehåller sig otillgänglig i Umeå) så tycks det som om potentiella hinder ska vara mycket, mycket lättare att frånkomma.
Nåväl, nästa sektion.
Jag noterar vid åtanken på ofrånkomlighet att min födelsedag närmar sig allt mer. För de dåraktiga nog att ens betänka möjligheten att köpa en present kan jag säga detta:
Bekymra er inte. MEN, om ni nödvändigtvis måste bekymra er så köp mig en lagomt utstickande vintermössa. Det är den enda nödvändighet jag kan tänka mig inom rimlig prisklass...
Jag har konstaterat att mitt liv står inför en uppenbar förändring. Insikten att jag inte längre kommer kunna fortsätta i redan utprövade tillvägagångssätt är både behaglig och bekymmersam.
Jag kan motvilligt erkänna att jag har en ytterst besvärlig ådra av sentimentalitet. Jag kommer med stor trolighet sakna gymnasiet.
Den stora förändringen kommer dock vara en fullkomligt oberoende ensamrätt på mitt liv och mitt eget lärande. Jag skulle utan att ljuga kunna påstå att det är något jag väntat på en lång tid, dock nu när den är här så noterar jag en viss, mycket litet men ändå närvarande, grad av osäkerhet.
Just den osäkerheten tillhör dock en ofördelaktig och utbebbande tankebana så jag är inte alltför bekymrad. Anpassning har aldrig varit något större problem.
Elin är ett ämne som mer och mer upptar mina tankar på senaste tiden. Väl förståeligt så är jag väldigt missnöjd med att falla tillbaka till ett regelrätt distansförhållande.
Visserligen är det ett fenomen vars fördelar inte bör överses, men jag har kommit allt oftare att slås av insikten att jag faktiskt tycker om henne... väldigt mycket.
Vid alltför många tillfällen med all säkerhet för mycket.
I grunden stör fenomenet mig för att jag inte längre kan förutse vad som kommer hända med vår relation. Det är knappast ett faktum som ger mig panik men det uppbådar en viss oro. Också ett bevis på att jag är alldeles för fäst vid flickan.
Jag intresserar mig allt mer för psykologi och allt därikring. Att bedömma beteenden, både hos mig själv och andra blir allt mer roande. Det är spännande att utforska hur våra sinnen fungera och bevittna till vilka gränser de kan gå om vi tvingar dem.
Med detta tror jag vi påbörjar avrundningen av dagens inlägg.
Nu råkar jag dock vara väl medveten om att största delen av min läsarskara knappast är intresserade av ett allvarligt inlägg.
Fruckta icket, vänner små. Jag glömmer ingen i min årliga uppdatering. I just den sista sektionen av mitt inlägg tänkte jag utlägga hur vårt senate lan fortlöpte.
LANET I SAMMANFATTNING - EN ANALYS AV DAVID:
1. Jag, Tim, Simon, Nicklas komemr fram efter att ha åkt i en Jävligt liten bil till Martins gloriösa lanpalats - den plats som kallas "bagarstugan" (mera känd som "lanstugan"). Trodde vi.
Så fort vi kommer fram får vi veta av självaste lanvärden själv att vi inte alls ska vara i lanandets himmel utan istället måste vara i Martins rum. Det i sig hade knappast varit något större problem om det inte varit så att Martins bryska föräldrar varit hemma och klart och tydligt kungjort att vi "SKULLE VARA TYSTA!!!".
Lanet börjar sedan bra som vanligt med att vi utan framgång försöker koppla ihop våra datorer i ungefär en timme. Boven i dramat var, förutom dåliga internetsladdar, min egen kära bärbara som plågas av det skoningslösa "anti"-virusprogrammet Macafee... Ett program som är så pass hängivet att det vägrar alla försök till avinstallation och istället för att bara blockera virus även blockerar... well, i en enkel sammanfattning Allt.
Efter en hård och verkningslöst kamp med djävulens eget antivirusprogram så fick vi igång allting. Självklart kunde då ingen enas på vilket spel vi skulle spela. Dialogen såg ut ungefär såhär;
David, Tim, Nicklas: "Vi kan spela i princip allt sålänge det är ett fördelaktigt lanspel och alla datorer klarar det."
Martin: "VI SPELAR... MODERN WARFARE 2!!!!1" (som självklart Tims dator inte klarade av)
Simon: "Jag är ledsen... jag vill bara spela dominions..." (som är ett turbaserat strategispel utan grafik. Perfekt lankänsla)
Gnåmen: "Glöööö..."
Det hela slutade inte helt ovanligt med att vi spelade wc3...
Efter att ha lanat intensivt till klockan tio på kvällen uppstod dock seriösa komplikationer i gruppen. Efter att ha avslutat de ständiga klassikerna wc3, starcraft och jedi academy så återkom debatten (som fortsatte på precis samma sätt)
det hela slutade med att vi påbörjade en match sins of a solar empire. Vi bestämde oss att köra på lag så att matchen blev en 2v2v2. Lagen var som följande;
Tim & Nicklas
Gnåmen & Simon
David & ...Martin
Många förändringar i lagsammansättningen skedde dock snabbt. Det första notabla var väl att jag själv blev sviken av min egen allierade som istället för att leda sitt rymdimperium till framgång prioriterade någon random amerikansk tv serie...
Nicklas blev som vanligt utsatt för den klassiska (och ständigt lika roande) "TEAMA NICKLAS!!" effekten.
Efter sins matchen som avslutades anti-climax artat med en disconnect så detorierade dock hela lanet.
Martin, som by this point hade blivit helt besatt av Modern warfare 2 (vars namn han ständigt skrek ut över rummet) tappade all kontakt med mänskligheten och vägrade att uppmärksamma några andra spel.
Nicklas, Simon och Tim som piskats upp tidigt av Liv föll en efter en i skamsen sömn medan jag, Gnåmen och Martin till slut (mycket tack vare Martins relentless efforts) enades i just Modern warfare 2.
Nåväl, med det så avslutar vi dagens session. Jag önskar er alla en god fortsättning, då jag kommer vara fullt upptagen med att försäkra min egen.
