Kära dagbok (blogg), idag har verkligen inte varit en lätt dag (den har varit lätt som fan)...

Det hela började med jag vaknade klockan 11 på kvällen för att jag gått och lagt mig klockan 6 på eftermiddan (det var faktiskt rätt chill) som ni förstår skadade detta mitt känsliga sinne som en sten som berör glas (jag var faktiskt jävligt less för jag ville sova men kunde inte). Då pratade jag med Elin på msn... jag tror hon är den enda som förstår mig (förhoppningsvis inte helt sant, men hon är ändå Faktiskt en snäll flicka).

Men... inte ens hon kunde hjälpa mig... (för hon gick och la sig, den förrädiska jäveln)
så där satt jag i min ensamhet, med bara mitt eget miserabla liv och ett skarpt köksredskap som sällskap... (jag gick nämligen ner och tog lite mat för jag var hungrig som fan).

Till slut lyckades jag dock sluta ögonen, jag trodde att det kanske var för sista gången... (för jag var så jävla trött på morgonen sen) men jag såg dagens ljus ännu en gång, blekt som det alltid är... för mig. (jag var Jävligt nära på att missa bussen också)

När jag kom till skolan kände jag mig ensam och utanför som vanligt (alla andra bor ju i stan så jag är typ alltid själv 20 min på morgonen för att fitt bussen envisas med att komma tidigt - -') och som vanligt var det jag som var sist med att förstå vad som verkligen var på gång... (vi skulle sammlas på nsd, men jag trodde typ att det var 30 min tidigare än det egentligen var så jag satt där och chillade onödigt länge när jag kunde gjort nåt vettigt istället).

Sen träffade jag och mina så kallade "vänner" maktens hantlangare. Den kalla handen som styr våra liv ner i avgrunden... (nsd kvinnan) och vi hade ett möte. Som vanligt var det jag som drog det kortaste strået (jag sa att jag ville skriva krönika nästa vecka så det ska jag göra).


Resten av dagen är för hemsk (tråkig) för att jag ska orka gå igenom den ännu en gång i mitt sinne! Därför låter jag dig, kära dagbok (blogg) lida såsom jag själv i ovisshetens kalla träsk (jag skonar er). Ett träsk där horrisonten inte längre existerar...

(sen tränade jag, tyvärr går inte det att nämna i just det här inlägget av förståeliga skäl)


På väg hem kände jag så plötsligt hur världen började falla samman inför mig, det var som om allting rasade in och jag stod i mitten...! (jag blev faktiskt jävligt blöt om fötterna för mina fitt skor är trasiga och det är slaskigare på vägen än slask****** och slaskhäst tillsammans)

Jag kände... att det var dags.

Dags för mig att avsluta detta lidande.

Snabbt... men smärtfritt! (HÅRT men LÄRORIKT)


Kära dagbok (blogg), jag hoppas du (ni) förstår...




I guess some people are just born with tragedy in their blood...



Dagens episka citat: (roberts tolkning av vad feta personer säger istället för "hej") "Håll käften och ge mig en bakelse!


Vi kanske ses... (byebye)